Dag 100 - 40.4 km, cyklade till jobbet. Rätt slut i benen från löpningen kvällen innan, men gick ändå förvånansvärt bra. Fulltecknad dag på jobbet, och kväll. Sov över hos en kompis så att jag skulle kunna hinna med ett simpass innan jobbet idag.
Dag 101 - 50 min, 1800 m simning. Utebassängen var redan full av simmare när jag kom dit strax efter kl.7, åt frukost och tittade på. Valde att simma inne istället, fick en bana för mig själv hela passet. Super! Har lite känningar av vänsteraxeln som verkar kopplat till den gamla låsningen mellan skulderbladen. Blir inte värre i alla fall, och nu har jag snart både tid och råd att gå till napraten igen. Ska boka tid till veckan.
Det var sådär kul att cykla med dator och grejer på ryggen, så jag skriver nu innan jag cyklar hem och lämnar datorn på jobbet till imorgon.
Börjar få mer kontakt inifrån och ut när jag simmar. Men provade igår att hänga i en lekställning och kände att jag inte har kraften just nu. Det är inte muskulärt, mer inställningsmässigt. Har en inifrånkänsla av resignation. Det är som att jag bara kopplar ifrån, lägger det som berör åt sidan. När jag tänker att det är så blir jag ledsen. Tycker inte om känslan, men jag kämpar på i alla fall. Det är som att jag saknar en grundsträvan efter nåt viktigt, nåt jag tror på. Det brukar ge mig energi. Känner inget sånt just nu. Vet bara målet med det här projektet, men det är ju egentligen en väldigt liten del av mitt liv. Trött på nederlag tror jag. Glad för vänner och att jag ändå funkar och kan känna mig glad.
Känner igen känslan från mina första fosterhemsår, överlevnad. Stänga inne, stänga ner, stänga ute. Le. Det som är bra är att jag kan må rätt bra i det, känner inte så mycket. Som ett slags kroppens eget smärtstillande. Jag har jobbat så mycket och så hårt för att komma ut ur det bara, och jag vill inte vara i det. Det är inte att leva för mig.
66 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar