Hade inte tid för, och känner i kroppen att jag har kvar förkylningen, 105 min cykling som jag också borde fått till denna vecka. Vilar, repar och umgås med vänner istället. Under kvällen började trycket på öronen släppa, kanske imorgon kommer bli en helt fantastisk helfrisk dag!
Det finns en historia jag fått berättad för mig som ofta snurrar i mitt huvud, om en afrikansk kvinna som höll en föreläsning om berättande. Hon började alltihop med att fråga åhörarna om de visste varför de var där, vad meningen med alltihop var. Det hade blivit alldeles knäpptyst i salen. Meningen är att du ska lämna världen som en lite bättre plats än när du kom, sa hon. Det är något med det där, "the greater good". Att göra något som är större än för sin egen skull. Att göra något för någon annan. Vad vill man lämna för avtryck? Jag tänker på kvinnan från Piteå, Kristina Paltén, som nyligen sprang genom Iran. Som ensam kvinna springer hon mot fördomar och för fred har jag uppfattat det som på en bit av en dokumentärfilm jag sett om hennes projekt, och hon blev så väl emottagen.
Jag då? Vad håller jag på med? För vems skull? Vad i det jag gör är större än mig själv, vad i detta skulle göra något bättre? Jag tänker på kärleken. Allt det mamma inte orkade kämpa för. Jag vill visa att det går. Att man kan ta sig igenom. Det vill jag lämna efter mig, att det är värt kampen.
76 dagar kvar.
Det finns en historia jag fått berättad för mig som ofta snurrar i mitt huvud, om en afrikansk kvinna som höll en föreläsning om berättande. Hon började alltihop med att fråga åhörarna om de visste varför de var där, vad meningen med alltihop var. Det hade blivit alldeles knäpptyst i salen. Meningen är att du ska lämna världen som en lite bättre plats än när du kom, sa hon. Det är något med det där, "the greater good". Att göra något som är större än för sin egen skull. Att göra något för någon annan. Vad vill man lämna för avtryck? Jag tänker på kvinnan från Piteå, Kristina Paltén, som nyligen sprang genom Iran. Som ensam kvinna springer hon mot fördomar och för fred har jag uppfattat det som på en bit av en dokumentärfilm jag sett om hennes projekt, och hon blev så väl emottagen.
Jag då? Vad håller jag på med? För vems skull? Vad i det jag gör är större än mig själv, vad i detta skulle göra något bättre? Jag tänker på kärleken. Allt det mamma inte orkade kämpa för. Jag vill visa att det går. Att man kan ta sig igenom. Det vill jag lämna efter mig, att det är värt kampen.
76 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar