Pass 1: 80 min löpning runt Eldgarnsö och en liten sväng runt en liten by. Det var tufft med terränglöpning i dag efter gårdagens cykling. Inte så medvetet trött i benen, mer i blicken, svårt att verkligen titta hela tiden vart jag sprang. Föll två gånger!! Brukar snubbla till ibland när jag är trött, men inte direkt falla. Till saken hör att jag inte har världens skarpaste djupseende. Har brytningsfel och blivit opererad två gånger mot skelögdhet vilket gör att jag har oftast ser dubbelt och det påverkar djupseendet. Glad ändå att benen var så pass pigga. Lite förkylningskänning i halsen som jag inte vet var den kommer ifrån. Antar att jag tränat mer än vad kroppen har motståndskraft till på sistone.
För att inte fortsätta falla stoppade jag klockan och körde lite balans och armstyrka för att "vakna till". Det funkade bra. Blir så himla glad av att var i skogen.
Pass 2: 50 min simning. Gick också det förvånansvärt bra. Var inte lika trött i armarna som senaste gången jag körde, och vänsteraxeln som strulat lite kände jag inte av. Har ont i huvudet som inte går över, hoppas det försvinner till imorgon.
Funderar på min upplevelse av att jag "stänger av". Det påminner så mycket om en period, många långa år, då jag var helt avstängd. Varje gång jag känner igen den upplevelsen inuti blir jag rädd att hamna där igen. Men idag kom jag på att under perioden jag tränade inför mitt första marathon fick jag en känsla av att jag stängde av och då sa till mig själv "gör hur du vill, bara du tar mig i mål". Jag skrev om det i bloggen "Att klara eller inte klara springa ett marathon", det finns en länk längst upp. Tänk om det bara är så enkelt att jag när mina mål börjar bli tydliga för mig "skalar av" för att lättare kunna fokusera. Inte snubbla och falla liksom. Kanske behöver jag förenkla min inre värld för att lättare kunna ta in, lyssna in det nya som jag behöver lära mig. Då kanske det faktiskt kan vara något positivt också, en hjälp att kunna hitta hur jag kan bli så "ett" med det jag ska göra som möjligt.
Varje pass nu försöker jag hitta ett förhållningssätt när det blir jobbigt, och jag tänker att det jag ska leta efter är hur jag kan vara "med" det jag gör. Typ simma med vattnet, använda den kraft som behövs för att ta mig framåt när jag springer utan att spänna kroppen mer än vad som behövs. Att försöka hitta själva rörelsen, hur den vill fortsätta framåt och hur den samarbetar med den omgivning kroppen är i. Det känns roligt, och det tar bort en del av paniken jag kan känna när jag tycker att jag inte orkar längre. Hur kan jag orka längre. Ett annat perspektiv på att skala av antar jag.
Efter imorgon, när medlemstävligen jag är med i är avslutad, blir det fortsatt återhämtningsvecka som det egentligen är tänkt att vara...
61 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar