50 min simning, 1700 m. När jag hade en lucka för att göra mitt pass var jag helt utpumpad av dagens tidigare aktiviteter. Jag brukar orka ganska mycket, men idag tog det bara stopp. Dagen har bearbetat för mig och min framtid stora saker, och det största kulminerade i en föranad jätteförsämring, men vände oväntat efter ett par timmar till det motsatta. Under "bottentiden", då det kändes som att jag gråtit i flera timmar, hade jag valet att göra mitt pass eller krypa ihop i fosterställning. Det var de alternativen jag såg framför mig. Jag valde att göra passet. För varje längd blev jag lugnare och jag hittade en rytm och ett flow som kändes skönt att vara i. Jag kunde för en stund glömma att jag simmade. Har haft liknande känsla i perioder då jag sprungit ofta, benen går liksom av sig själva. Tankarna kan fara som de vill och ansträngningen i sig är inte ansträngande, man är i kraften, i rörelsen framåt. Känner mig stolt över att jag gjorde mitt pass. Vet inte hur jag ska beskriva det, men det kändes på något konstigt sätt som att jag stod upp för mig själv. Även fast loppet var kört. Efteråt, på väg hem, fick jag telefonsamtalet som förändrade hela situationen till att vara full av möjligheter istället för en lerrutschkana ner i djupare skit. Jag tror verkligen på att människor är mer benägna att utvecklas och göra bra ifrån sig när de visas tillit och förtroende, idag fick jag känna på den magiska energins omedelbara verkan. Jag trodde jag var helt slut, men vid dagens slut visar det sig att jag börjar vakna, och jag vill upp. För första gången på länge tror jag att jag kan klara det också. Känner stöd och andras goda vilja att jag når det jag behöver nå. Det betyder så mycket.
78 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar