35 km + 44 km med övergång till löpning 5 min. Jag fick inte ihop mina 3 tim och 45 min cykling som var dagens projekt, diffade på 13 min. Tiden rann ut och verkligheten kom ikapp. Cyklade via omvägar till Drottningholm för ett studiebesök med teatereleverna på Slottsteatern, sen cyklade jag hemåt via ännu fler omvägar. Jag vet att jag har svårt att inte fullfölja den tid jag ska vara ute, men att snurra flera varv runt samma vägrunda... Det är döden! Jag står inte ut! Jag vill se nytt, känna som att jag är på äventyr. Allt går i cirklar ändå. Jag tycker så mycket sämre om att behöva cykla två varv runt en slinga för att få ihop tiden att jag inte alls är tycker det är så stort problem längre att cykla kortare tid. Ny erfarenhet. Inga fler långrundor bara på Färingsö. Jag klarade fint att cykla i sol och värme i alla fall, även om mina kinder är väl lovligt generade efter ett intensivt och långvarigt möte. Värme tycker jag är megajobbigt när jag springer, såvida det inte är tropisk värme som i Bangkok, där gick det fint. Glad att cykling känns okej.
Har fortfarande kvar en energilöshet i kroppen från förra veckans förkylning. Försökte stå på huvudet på morgonen och det var så obeskrivligt tungt. Det kändes som om jag var tvungen att ta i för kung och fosterland för att få upp benen. Liksom ingen kontakt inifrån och ut till kroppen. Tom. Har jättesvårt för att vara i den känslan, eller ickekänslan. Jag låste mig nog så under de första åren efter mamma och pappas död. Jag hade ingen självklar plats att ta vägen längre så jag såg till att jag försvann. Vet inte om det är förkylningen, eller om det finns saker jag undviker för att jag ändå inte kan påverka dem, om jag minns, om kroppen minns då för länge sen bara för att jag gör det här projektet och letar i minnet efter hur det var... Det påverkar mig på flera sätt. Jag har börjat tvivla rätt mycket på om jag kommer ens klara träningen. Jag har förvrängda upplevelser av hur min kropp ser ut. Och ju mer jag vacklar på olika sätt, desto hårdare tar jag tag i mig. Är det såhär illa? Okej, då dubblar vi dosen på det här, och det här, och det här. Jag börjar planera för att göra mer, längre pass, öka intensitet. Det är två krafter som för krig. Den ena har en så omöjlig inställning att ingenting är möjligt och varje uns av kraft och energi försvinner om hon utför något som kräver nån slags ansats och impuls, som t ex huvudstående. Det finns ingen ansats och impuls, bara tyngd. Den andra sidan har en ilska. Ser vad som händer och blir lite lagom irrationellt förbannad. Hon är den som tar mig upp och bort från tyngden. Den som blir glad över minsta uppmärksamhet. En tacksam själ.
79 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar