8 dagar kvar - löpning

Dag 158

35 min löpning

Försov mig i morse, det är bara tredje arbetsdagen... Långa dagar, minsta barnet på fritids, äldsta får hämta och klockan hinner bli 18-18.30 innan man ens är hemma. Middagar vid 20-tiden. För varje dag luckras mina gränser upp och jag får svårare och svårare att motivera varför jag ska få ta den tid jag behöver till träningen när det är så mycket annat som behövs göras, och jag suddar mig själv i kanterna medan jag mår illa. Det är inte så att jag inte vill hjälpa till, finnas till hands och göra. Det är att om jag låter den sidan ta över slutar jag lyssna på vad jag vill, för det är inte viktigt. Jag vet att det Är viktigt, men min kropp vill se till att alla andra har det bra först, läsa in och tolka och försöka se till att jag kompletterar det som andra har för mål, i stort och smått. Jag har ända sen jag började springa haft krig inuti för att motivera varför jag ska få tiden. Inför varje runda. Om jag kan planerar jag fortfarande så att det ska ställa till det så lite som möjligt, vilket ju också är bra såklart. Men idag fick jag en ordentlig tillbakablick till hur jag brukade känna jämt. Utan egen luft. Jag vill få känna mig som min egen och ge av mig när jag vill, inte när jag känner att jag måste och behöver.

Känner att jag bara väcker tvivel och oro och hur jag än gör gör jag fel, och inget känns så fel som att jag valde bort min egen plan. Den går att rädda, men jag litar inte på att jag kommer göra det. Så lite att jag dessutom måste skriva helt kryptiskt så att man inte förstår. Jag klarar inte tanken på att misslyckas om jag skrivit vad det är och sen inte gjort. Jag måste vända den här spiralen. NU!!!

Men lunchen med min fina kollega där uppe på bilden, den var bara fin! För exakt ett år sen sprang vi också och jag hoppas vi kommer kunna få till att springa ihop ibland under läsåret, det är verkligen bästa sättet att äta ute ihop!

9 dagar kvar - cykling

Dag 157

50 min cykling

Sov dåligt närmare morgonen, drömde en massa om vatten och om att simma och en hel del konstigheter kring det. Hade bestämt mig för att jag skulle simma imorse. Egentligen skulle jag gjort det igår, men jag ville försöka vänta ut hostan. Det var inte värt det, så jag gjorde mitt cykelpass strax innan kl.6 istället. Kanske att jag efter jobbet skulle kunna... har hostat som en galning hela dagen.

Skrivit ut all möjlig info jag kunnat hitta. Det blev en... bok. Visar sig att det är en hel del att både fixa med innan och under dagarna i Kalmar. Det ska bli så kul!

10 dagar kvar - löpning

Dag 156

45 min löpning

Första arbetsdagen idag. Planeringsdagar fram till nästa onsdag då jag åker mot Kalmar. Det brukar vara rätt krävande för hjärnan, och långa dagar. Har hostat rätt mycket under hela dagen men när jag sprang nu på kvällen var det som att jag aldrig varit förkyld, så himla skönt. Sen började jag hosta som en galning efteråt... Det gäller att jag lyckas hålla huvudet kallt under de här dagarna och inte stressar upp mig, nu är det många saker samtidigt. Bokade tid för att justera det sista på cykeln dagen innan jag åker, det var då de hade tid... Uppföljning efter cykelinställningen som jag precis innan semestern. Bästa jag gjort för mitt cyklande. Väl värt. Aldrig känt av knäna efter det till exempel.

Flera av mina arbetskamrater pratar väldigt stort om träningen jag gjort inför nästa lördag, och jag svarar "Ja, vi får se hur det går, jag har ju inte gjort loppet än.", men de återkommer till träningen. De har fokus på rätt ställe tycker jag, processen. Jag har för mig själv inte fokuserat på helheten av träningen. Det har hela tiden varit fokus på nästa pass, och sen nästa, och sen nästa, orolig över att det inte ska räcka till. När jag jobbar med teater fokuserar jag jättemycket på processen, att det är erfarenheterna därifrån som kommer att färga slutprodukten med de erfarenheter och det arbete som lagts ner, vad det sedan i själva verket blir är inte lika viktigt. Inte för att det inte är viktigt, men i processen är man inte där än, man kommer dit med de godaste förutsättningarna om man klarar arbeta närvarande i nuet där man är. Jag tror att jag tvistar till det där på nåt vis med det här projektet. Jag gör verkligen steg för steg, men jag vill liksom inte ge mig själv glädjen av hur mycket jag faktiskt redan klarat. Försöker hålla en sån attityd, men så fort jag inte tänker på det, pratar jag om det som att det vore ingenting, och ingenting om jag inte klarar loppet. Inte bra. När jag såg hur korta passen är nu på slutet blev jag jätteglad, det känns som semester! Att min kropp känner så är ju bevis nog för att jag gjort ett rejält jobb, och jag är stolt över mig själv, att jag lyckats ta mig så här långt. Att jag lagt upp mina träningsdagboksbilder på instagram som jag bestämde mig för, att jag försökt formulera mig under hela den här perioden. Inget av det har varit lätt för mig. Med det i ryggen är det bara sista programmeringen kvar, ta mig till start och sen genomföra. Gärna glad, och helst hel hela vägen.

Mitt första marathon mantrade jag "like a walk in the parc".

Halva ironmandistansen i Vansbro "som en dag på teatern".

Har funderat på om "som en förlossning" skulle kunna funka nu. Mina tog alla tre mer än ett dygn. Eller kanske lite poetiskt prettofyndigt "mitt fjärde barn, jag". Hahaha! Känner jag mig själv rätt skulle det inte förvåna mig om jag hamnar just där. Det är ju hur som helst en slags kärlekshandling till mig själv, det är värt kampen, jag är värd smärtan, jag vill leva.

11 dagar kvar - cykling

Dag 155

60 min cykling

Ännu inte helt bra. Försöker att inte oroa mig och väntar så länge jag kan på dagen med varje pass för att låta kroppen vila. Cyklingen gick bra, känner inte av nån svullnad i halsen även om den växelvis är öm efter hosta. Förra förkylningen satt svullnaden kvar i veckor efteråt, gjorde det svårare att andas.

Hämtade ut min trisuit som jag beställt. Hittade en Head, har deras triathloncykelbyxor och tycker verkligen om dem. Hoppas trivas med den här också.

För någon dag sen var min dotter på en extra ridlektion. Det var en annan lärare. Jag såg hur hon kämpade och kämpade och försökte göra allt läraren sa. Men hela hennes utstrålning förändrades under lektionen och precis när de skulle stiga av hästen bröt hon ihop och kunde inte sluta gråta på en lång stund. Hon upplevde läraren som sträng. Hon sa att hon blev mer och mer osäker. Jag har aldrig sett henne osäker på en ridlektion förut. Läraren var noga med vissa detaljer, hela tiden vänlig, men också nitisk med vissa saker.

Jag tänker på skillnaderna mellan mina två fosterfamiljer. Den första hos min farbror där regler sattes utifrån devisen skyldig tills bevisat oskyldig. Det förutsattes att jag skulle vilja ställa till det på olika sätt så ramarna var redan från början snäva och med straffkonsekvenser för ev misslyckande att hålla dem. De gav mig aldrig en chans att visa mig själv pålitlig. Jag fick inget spelrum, lite som jag tror min dotter upplevde det. Vad hon kunde var inte så intressant.

Min andra fosterfamilj, och min fostermamma som jag hade mest kontakt med hon sa nångång, "Vi bestämde oss för att låta dig vara och hoppas på det bästa." De satte väldigt få gränser, men hon pratade med mig. Jag upplevde det som att hon litade på mig, att hon tyckte om mig och ville mig väl. Jag ville inte göra nånting för att förstöra det. Den familjen har inget släktskap med min, vilket gör de ännu mer speciella. Med vad de gjorde, hur de tog hand om först min bror och sen mig, det gav hopp. Det ger fortfarande hopp om godhet, osjälviskhet och inte minst kärlek. Den familjen är anledningen till att jag kunnat leva ett så gott liv som jag har. De gav mig kärlek utan att önska sig någonting tillbaka annat än den positiva känslan av att ha hjälpt till med det de kunde. Så kändes det, och det var en livgivande känsla. Jag behövde inte vara någon speciell för dem. jag fick vara precis som jag var, med det jag bar på, och det var okej. Ett tag hade vi sovrummen precis bredvid varandra, mina fosterföräldrar och jag. Jag kunde inte sova på nätterna utan satt uppe och skrev. På skrivmaskin. De sa aldrig nånting. De tänkte att det var något jag behövde göra, så de lät mig. Det måste ha varit helt outhärdligt svårt att sova för dem! 

När jag fyllde 17 år var jag det enda barnet som bodde kvar i huset. Jag visste att de vill flytta till deras sommarhus några mil bort efter att barnen var utflugna. Jag ville inte vara den som stoppade deras planer bara för att de tagit hand om mig, så jag tog hjälp av min socialassistent och arrangerade sp att jag skulle kunna flytta hemifrån. Det är enda gången som jag kommer ihåg att min fostermamma blev arg på mig. Jag tror inte att jag berättade om mina skäl heller. De var så snälla, jag ville verkligen inte vara till besvär och hindra dem på något sätt. Ann och Åke räddade mig till liv, de gav mig en ny trygghet att gå vidare med i livet fast jag förlorade all jag hade. De såg mig och jag var okej, och det har hjälpt mig lära mig massor med saker genom åren för jag har någonstans inuti känt mig säker nog att våga prova.

12 dagar kvar - simning o löpning

Dag 154

Pass 1: 40 min simning

Pass 2: 30 min löpning

"Toppvecka"

Var inte säker på om halsontet hade gått över imorse så jag drog ut på att köra första passet i det längsta. Har hostat så mycket att jag blivit öm. Till slut kom jag fram till att det var det. Helt orimligt orolig över att göra det värre med att träna för tidigt. Vill inte göra det värre. Simningen gick bra och kroppen kändes som att den hade kraft. Tog det lugnt och klädde mig till eskimå efteråt och böljade i mig the´. Resten av dagen har jag nästan inte fått nåt gjort. dels ville jag ta det lugnt, men jag har också haft ont i hjärtat. Sysselsatte mig med att oroa mig över att jag ställde till det å det gravsta med simningen. Men sen när jag och Jenny sprang, lugnt och fint, försvann det. Det var som min andra misstanke, på onsdag börjar jag jobba... Jag har ångest. Känner oftast av det som hjärtont. Brukar i nio fall av tio gå över när jag springer, eller gör något annat konditionsansträngande pass. Bra åtgärd.

Jag har aldrig varit bra på att förstå när jag har ångest eller när jag mår fysiskt dåligt. När jag var yngre trodde jag alltid att det bara var fysiskt, så jag lugnade ner det och då kunde det gå över, sen funderade jag inte mer på det. Hade nog med att försöka överleva utan att någon skulle kunna läsa av min svaghet och kunna utnyttja den för att göra illa mig. Kan fortfarande göra liknande. På ett sätt bra, men på ett annat helt galet. Till exempel kan min strupe knyta sig ibland, om jag sätter nåt i halsen, sväljer fel, eller vid vissa typer av förkylningar. Strupen krampar så att jag i princip inte får luft. Det håller i sig tills jag lyckas få musklerna att slappna av, kan ta någon minut. Det är inte helt lätt när man samtidigt inte kan andas. Första gången det hände jobbade jag på bokhandel. Jag hostade så mycket att strupen låste sig. Kände att jag inte fick luft. Fick panik. Det här är det knäppa, vad gjorde jag? Bad om hjälp? Nej, jag låste in mig på en toalett längst in, längst bort i affären och försökte lösa problemet själv. Jag ville inte besvära någon, göra någon orolig eller ställa till med en scen där jag inte hade kontroll är min gissning. Vad hade hänt om jag hade svimmat, eller ännu värre? Herregud, ensam inlåst utan att någon visste var jag var eller vad som hände... Vad tänkte jag? Det som var bra med att jag tvingade mig själv att lösa problemet var att jag lärde mig lugna ner mig fast jag kände paniken stiga. Nu kan jag viljemässigt oftast få strupen att slappna av när den knyter sig om jag är ute och springer till exempel. Det är bra. Det är inte bra att göra som jag gjorde. Flera av mina närmaste vet forfarande inte om det ens. Varför gör jag mig ensam till och med när jag blir rädd?

Jag har lärt mig otroligt mycket under de senare åren tack vare fantastiska och tålmodiga vänner. Jag har fått vara som jag är och de har visat mig så mycket om tillit, närhet, öppenhet och om att hjälpa och be om hjälp bara genom sina sätt att vara. De har lärt mig att prata om saker, och nu kan jag be dem om hjälp. Jag behöver inte vara ensam. Göra mig ensam.

Ikväll när jag kom till Jenny och vi skulle ut på vår springtur hade hon tagit på sig sin likadana tröja, utan att vi pratat om nåt sånt innan. Efter löpningen bjöd hon på yogithe´. Vi valde olika smak, fick samma visdomsord. Vissa kvällar är livet tydligt och enkelt, mitt hjärta sjunger.

13 dagar kvar - vilodag/sjuk

Dag 153 

Vilodag - sjukdag 3

Mitt på dagen idag kändes det som att det började vända till det bättre. Mer energi. Inte samma akuta halsont. Fortfarande inte okej, och vet inte om jag kommer kunna träna imorgon, men jag känner i alla fall hopp. Rätt fascinerande att jag reagerar på samma sätt vare sig det är en förkylning eller saker som träffar mig rakt in. När jag förlorar känslan av styrka, eller kontroll över situationen kan man nog också säga, förlorar jag hopp, och jag kastar mig på mig själv som en utsvulten varg. Som om det inte är nog svårt att bara hantera situationen. Vad fyller det för funktion? Jag brukar ta mig upp igen... Hjälper det mig att bli så förbannad på vad jag gör mot mig själv att det ger mig extra kraft att komma upp? Hoppas det. Skulle helst sluta, det räcker med att bära mitt bagage. Det är en del av mig, inte en väska jag kan lägga ifrån mig. Men kanske att jag kan välja hur tungt jag vill att det ska väga.

Kan man få ljus att strömma ut ur sår också? Det är vad jag tror, det är vad jag vill. Det skulle ge en mening.

14 dagar kvar - vilodag/sjuk

Dag 152

Vilodag - sjukdag 2

Legat hela dagen. Vansinnig huvudvärk, ont i halsen, klen i kroppen och hjärtat halvrusar av ingenting. Jag surar. Otroligt otacksamt av mig, jag har varit väldigt förskonad. Ändå rusar alla tankarna direkt. Har jag tagit mig vatten över huvudet, jag som inte ens vet om jag kommer klara tidsgränsen för en godkänd Ironman. Hur klen är jag egentligen? Ikaros, utan hjältegloria. Bara ett fjäderfä som flugit för nära solen, en landkrabba som tagit sig vatten över huvudet. Jag är inte snäll mot mig själv. Vill kunna vara ett stöd för mig själv, men det jag har först till hands är att be mig dra åt helvete. Otroligt okonstruktivt. Men jag har samtidigt aktivt gjort och tagit alla kurer jag kommit på. Tack och lov har de olika sidorna låtit varandra varit ifred, så det har inte blivit några större konflikter, hahaha! Det är så skört. Hur stark man än är. Livet är skört, och styrkan att hantera det, det är väl det man egentligen tränar för antar jag, både som sjuk och frisk. ....Alltså, jag har en löjlig förkylning!!!! Gaaaaaahh!! Jag är en idiot!! Nä, nu får jag lov att gå och lägga mig så att jag vaknar snäll imorgon. Punkt.

15 dagar kvar - vilodag/sjuk

Dag 151

Vilodag, ont i halsen och ledvärk. Feber?

Antiförkylningsspray, vitaminer, c-vitamin, örttabletter, rödbets/ingefära/äppeljuice/mynta-smoothie, olivoljefräst vitlök med honung på knäckebröd, marinerade chilivitlökar, detoxte med ingefärabitar, ingefära, ipren, en väninna på besök. 

Googlade erytrocyter. Röda blodkroppar alltså. Brist kan ge sänkt immunförsvar. Kan se ett mönster av att jag i slutet av varje träningsmånad, den sista veckan då träningen lättar lite, då har jag blivit förkyld tre månader i rad nu. Den tredje veckan varje träningsmånad har varit den intensivaste, och jag har varje månad känt att det legat nära gränsen för att bli skadad. Jag har känt av belastningen på muskler och senor tydligast då, det börjar göra ont. "Viloveckan" får det att lugna sig, och sen byggs det upp igen.

Funderar på att jag har så svårt med när jag känner mig svag. Har ofta svårt att förlåta mig själv för min egen svaghet. Jag var väldigt lugn efter mammas död. Saklig. Observerande. Drömde mardrömmar där jag såg henne på nätterna, men var framåtblickande på dagen. Min faster fick mitt enda okontrollerade känsloutbrott när jag inte längre klarade att inte veta var jag skulle få bo. Under de första två åren kommer jag ihåg två gånger då jag utan direkt anledning började gråta och inte kunde sluta. Förutom det såg jag till att hålla mig på ytan. Det är ett ganska så kort koppel för en traumatiserad tonåring... Vilka dörrar stängde jag för att kunna hålla mig fungerande? Min kärlek och all min trygghet rycktes ifrån mig, mammas självmord fyllde mig med känslan av att ha blivit övergiven, inte tillräckligt älskad av den enda som skulle älska mig mer än sitt eget liv för att hon var just min mamma. Hur många år funderade jag över om jag alls var älskad? Om inte hon gjorde det, kan omöjligen någon annan... Jag är lyckligt lottad och har vänner som om och om igen sagt och visat att de tycker om mig, men jag har fortfarande svårt att säga att jag behöver det, att jag ibland kan behöva hjälp som i en kram eller hjälp med nånting som skulle gå mycket lättare om jag just kunde få hjälp. Jag piskar mig att klara själv, per automatik. Då, för länge sen, behövde jag det antagligen för att det gjorde för ont att behöva andra när de kunde ryckas ifrån mig. Nu är det mer ett mönster som är svårt att bryta. Jag tänker att det är där det gör ont, smärtan som är kontaktytan där vi möter någon annan. Att kärlek gör ont för att den är så viktig, för att man inte ska kunna glömma det. Vi föder våra barn genom värsta tänkbara smärta. Det är en enorm styrka, den starkaste, inte en svaghet. Men vi behöver varandra för att leva genom smärtan, för ibland är den mer än man själv klarar av, för att inte låsa in den med förakt för den egna sårbarheten. Vi behöver erkänna kärleken -kärlekssmärtan, eller ja, jag i alla fall. Acceptera makten, för det är den största och med den kan man göra  så mycket gott. Läka både oss själva och världssjälen. När jag läser det här nångång hoppas jag att jag fattar nånting av det. Just nu snurrar det bara. Eller också kommer jag inte längre, men jag kommer alltid fortsätta försöka. Jag vill må så bra jag kan, känna mig hel. Undrar hur jag kommer hålla ihop imorgon? Snälla snälla goda makter låt förkylningen sovas bort.

16 dagar kvar - cykling

Dag 150

60 min cykling

Lyckades träffa flera väderlekar när jag var ute, störtregn och varmsol. Har haft förkylningskänning sen någon dag, tänkte att jag skulle kunna mota den. Brukar kunna göra det. Bara bestämma mig för att inte bli förkyld och sen mår jag bättre nästa dag. Säkerligen hokus pokus, men det funkar nästan alltid. Nu känns det som att det måste till ett sjujävla trolleritrick om jag ska må bra imorgon. Kroppen värker på ett sånt där molande sätt som gör att man vill krypa ut ur skinnet, har ont i halsen, i huvudet och har svårt att fokusera. Jag läste nånting tidigare idag som fick mig att känna efter, då var det som om hela kroppen gav efter. Kämpar rätt mycket med att hålla balans på mina känslor, har trott att det är bra. Om jag känner efter har jag för mycket sorg som vill ut. Det senaste året har på många sätt varit både upprivande, omvälvande, livsförändrande och mitt hjärta har fått arbeta så hårt. jag har tvingat mig själv att göra de saker jag bestämt mig för. Springa lopp fast jag gråtit hela natten innan, jobba fast jag fått hjärtklappning av att närma mig jobbet. Jag kräver att jag ska skärpa mig och klara saker, och sen skäller jag på mig för att jag såklart inte gör bra nog. Vad kallar man det, självfokuserat svaghetsförakt? Nu ska jag banne mig hålla mig undan vissa känslor för det kan göra mig svag, och jag behöver all kraft jag kan. Men vad händer? Jo, det tar så erbarmligt mycket energi att hålla mig på sparlåga så om nånting når fram har jag inget immunförsvar som kan hjälpa mig. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag behöver lära mig hur jag kan hantera erfarenheter som påminner om mammas val att överge mig. Det händer väldigt väldigt sällan men det drabbar mig utom min kontroll och det har jag svårt med, och det tar evinnerlig tid för mig att få rätsida på, och ännu längre tid att ta mig igenom. 

17 dagar kvar - simning

Dag 149

50 min simning

Tittar på veckoöversikten och tycker att mina sju pass känns som semester, absurt. Jag är väldigt tacksam över dem, att de är så få, och korta också. Benen är trötta och det knäcker och knakar och gör ont i nacken ner över axlarna, men det har blivit bättre än igår så det är nog bara att jag verkligen behöver det här lite lugnare.

Jag fick sällskap av Maria idag. Maria, som ska springa fjällmarathon över tre fjälltoppar samma dag som Kalmar. Hon är så grym! Igen, som jag skrivit så många gånger förut, vilken skillnad det gör när man har sällskap. Lättare att hålla sig positiv, mer benägen att verkligen klara det man gör, fokus på någon annan än sig själv vilket känns så mycket mer meningsfullt. För mig är det också jättebra att få öva på att hålla mitt tempo, att upptäcka när jag börjar gå in i prestation, visa mig duktig, eller försöka vara snabbare, eller (som vanligast) tycka att jag är så mycket sämre. Jag tror det bottnar i att min självtillit sviktar så ibland. När jag inte tror på mig själv är det som att jag håller på att drunkna och då tar jag i, och alldeles för mycket, och jag plaskar, och tappar orienteringen, förlorar min rytm och helt enkelt lyckas göra mig till ett problem för mig själv. Idag kunde jag känna när det var på väg. Märkte när jag började öka tempo, eller växlade i tankarna från funderingar till värderingar av min prestation. Lyckades balansera mig och hitta tillbaka till vattnets och min rytm. Stolt över det!

Det känns som Kalmar närmar sig med stormsteg. Jag vet inte alls om jag har vad som krävs för att ta mig igenom en godkänd Ironman, och helst vara hel på andra sidan också. Jag måste lita på att jag gjort vad jag kunnat, och det har jag. Hade jag haft ett mer avancerat program hade jag inte pallat. Flera av passen jag gjort, och hur de legat i relation till varandra har varit mer än nog för mig att klara av. Jag har pressat mig, men varsamt för att jag inte velat skada mig. När jag ser tillbaka på hur jag gjort tidigare har jag pressat mig för mycket. Jag vet nu att jag strävar efter balans, jag vill må bra. För min egen skull. Kan det räcka hela vägen ändå?

18 dagar kvar - cykling med övergång till löpning

Dag 148

3 tim cykling med övergång till 70 min löpning

Lustigt med vissa pass. Bara för att jag i förrgår cyklade fem timmar så kändes inte tre timmar lika jobbigt mentalt, större hook på löpningen. Valde att göra hela passet själv. Jag måste jobba med min mentala inställning till vad jag tror att jag ska klara och inte. Märker att jag mitt hårdaste arbete är att slåss med min flyktinstinkt. Egentligen inget nytt. Jag kan vara rätt så raffinerad på att fly, ibland så fiffig att jag inte ens fattar det själv. När jag var yngre behövde jag det för att överleva, men inte nu längre. Det är bara att mina beteendemönster blivit så djupa genom åren så det är lite bestyr med att bryta dem, kan man väl säga. 

Idag när jag sprang kom jag stundtals att tänka på helheten av passet, hur mycket jag hade kvar, hur olidligt långt det var, hur ont jag redan hade i kroppen, hur jag inte kunde se framför mig att jag skulle klara springa hela vägen. När jag kom i kontakt med de tankarna blev jag illamående och yr, kände svagheterna på olika ställen i kroppen. Jag tvingade mig själv att räkna andetag, tre ut, två in och lyssna på rytmen av andningen tillsammans med mina steg. När jag gjorde så försvann tankarna på hur långt jag skulle springa, och även min prestationsångest. Idag var det lika tydligt som en av- och påknapp. Jag har tidigare inte fattat vad de tankarna är för nåt, de verkar bara vilja mig illa. Få mig att sluta, och se det omöjliga med saker. Nu funderar jag på att de nog helt enkelt är min flyktkänsla påslagen. Att rädslan för den fysiska ansträngningen känns så hotfull att jag vill fly från den och få mig att sluta. När jag lyckas vara i ansträngningen, räkna andetag, känna kroppen steg för steg känns det bra. Det kan kännas verkligen jobbigt, men det är ingenting i närheten av flyktkänslans jobbighet. Den får mig att vilja kräkas när den blir stark. Helt naturligt, den är ju ett gift för mig.

Just den här tiden på året är starkt laddad för mig. Jag tror det är därför jag har så ont i kroppen. Det har lättat lite nu, men inte helt. Det tog ett tag att hitta ord för hur mina ben gör ont, men sen kom jag på det. Det är precis som växtvärk. Jag har som växtvärk i hela benen. Samma molande som över nacken och axlarna häromdagen. Ett molande, malande smärtmoln som fyller från skelettet och ut till huden. Blir orolig att jag bara är klen, att jag inte är gjord för detta.

Det är pappas födelsedag idag. Jag kommer inte ihåg om vi besökte honom på sjukhuset då. Eller om han var hemma den dagen. Har nästan inga minnen kvar. Idag fick jag plötsligt tillbaka en minnesbild av pappas rum på sjukhuset, och att det stod flera buketter med blommor där. Det kanske var på hans födelsedag. Eller kanske efter själva operationen. Undrar hur länge han låg inne egentligen? Hur ofta var vi där och hälsade på? Känns helt obegriplig att det nu är 31 år sen han dog. Idag blev hans födelsedagspresent att mitt yngsta barn tog sitt första simborgarmärke. Nu simmar alla mina, hon skaffade nog också sin första kille idag. Hon hängde i flera timmar hos honom, de höll hand och såg på tv och bäddade med filtar och kuddar för att ligga och titta på solnedgången ihop. Jag tänker väldigt sällan på hur det skulle vara om mamma och pappa levde och fick vara med om allt det jag upplever i mitt liv och tillsammans med barnen. Jag tror att det är för jobbigt. Kan börja en tankekedja lite nu och då, men lämnar den ganska fort. De finns inte kvar. Jag kommer aldrig att få uppleva de önskedrömmarna. Omöjliga önskedrömmar kan ju aldrig bli verkliga. Det enda de leder till när de fördjupas är mer smärta. Tacksam över mitt flyktbeteende när det gäller såna saker.

19 dagar kvar - simning

Dag 147

50 min simning, 2000 m

Jag redigerar mig. Brukar inte det. Inte så här mycket. Raderar och skriver om. Allt blir skit. Bara för att min inre känsla känns skit.

Har ont mellan skulderbladen, höger axel, nä faktiskt båda axlarna. Gick bra att simma ändå, kändes mer efteråt. Har ingen lust med nånting. Mindre än 20 dagar kvar. Känns som det går utför, det är bara en känsla, och jag tror nog inte det egentligen. Alldeles strax kortas passen och jag kommer få tillbaka min ork. Jag har ont i lederna. Har svårt att hålla mina gränser mot andra, dras med i negativa tankar och känslor. Vet inte vad jag ska hålla i mig i. Jag har vänner som tycker att jag borde avgränsa vad jag tar in. Jag tycker att jag ska lära mig hantera. Men det är mycket jag tycker att jag ska lära mig, och jag ska göra alla mina pass till punkt och pricka eller bättre. Ta hand om barnen, måla färdigt huset, ordna inomhus, sortera upp gamla grejer, ordna med mina studier, försöka fatta hur allt hänger ihop. Varför vi gör som vi gör, varför jag reagerar som jag gör. Undrar om jag någonsin kommer tycka att jag duger som jag är, att det kan vara okej för mig att inte alltid orka ta skit när den kommer. Att jag kan få vila. Att jag kan få istället ibland. Mamma kommer inte komma tillbaka hur duktig jag än är. Inte pappa heller.

Det tog många år innan min kropp accepterade att de var borta. Om jag inte hade hittat mamma, tagit emot dödsbudet om pappa, så hade jag säkert fortfarande haft de drömmar som jagade mig på nätterna de första åren. Eller snarare drömmarna där jag jagade dem. I mina drömmar levde de fortfarande, de hade bara rymt, gått underjorden och bodde istället i en storstad, kanske Stockholm. Jag kunde gå på en gata och plötsligt se dem bakifrån Jag vet inte om de såg mig, men jag följde efter dem. Jag tror att de gick och jag sprang. Oftast slutade jakten med att jag sprang efter dem upp i något trapphus med många långa vindlande trappor, in i en lägenhet med sängar över trösklarna till alla rum. Precis när jag skulle kunna ta tag i dem var de borta. Jag fick aldrig fatt på dem, hur duktig, snabb, listig jag än var. De var borta.

Är det så jag gör fortfarande med människor? Jagar spöken jag inte kan nå? Är jag själv spöket jag inte får fatt på? Att göra en ironman är det att jaga mina försvunna föräldrars kärlek i en dröm som aldrig går i uppfyllelse? En sak är i alla fall sann, träningen hjälper att hålla ångesten i schack. Det var väntat att det här året skulle pröva mig och nu är jag ganska så mycket mitt i mitt eget getingbo.

20 dagar kvar - cykling med övergång till löpning

Dag 146

5 tim cykling med övergång till 10 min löpning.

Nu är det tyngsta passet avklarat. Jag borde vara euforisk, men jag är fortfarande liksom lite arg. Benen var stumma som trästockar typ hela passet. När jag startade var de helt klena och jag fick mjölksyra av ingenting. Efter 20 minuter blev det lite bättre i alla fall. Verkar ha samma uppvärmningstid för benen på både cykling och löpning. De första 20 min är värst när jag springer också. Ska försöka ta itu med att göra lite yoga innan cykling och löpning och se om det blir bättre.

Strax innan Adelsö var det blod över hela vägen. Vid vägkanten låg ett råddjur slitet i stycken, antagligen har det dragits med en bit. Såg ut så. Ett ögonblick är allt som krävs och sen är allt förändrat. 

Sista 45 minutrarna hade jag så ont i nacken och axlarna att jag bara ville skrika, och mina knän gör ont. Som om jag skulle ha ramlat på dem ungefär. Det har aldrig känts såhär tungt förut. Den lilla löpningen var lika tung den, men gick så mycket fortare än det kändes som. Jag tror inte det här passet skiljer sig nämnvärt från det förra långa, ändå känns det värdelöst. Hade i och för sig inte ont i kroppen på samma sätt sist heller. Knäna gör fortfarande ont nu flera timmar senare. Nacken och ner över ryggen också. Det här var ju inte ens i närheten av hela sträckan. Tänk om jag kommer känna mig såhär? Värre än såhär? Springa ett marathon på det... 

Glad att jag gjorde det. Det var ett utmärkt pass att få öva på att fortsätta framåt och bara fortsätta och fortsätta och fortsätta. Jag börjar känna mig ganska övertygad om att jag biter ihop och håller fokus även när skulle vilja lägga mig ner. I samma takt som ge upp-kraften försöker få mig att sluta, med samma styrka börjar en ilska växa, och tack och lov verkar den bli starkare och starkare ju tröttare jag blir. Det gör mig glad.

21 dagar kvar - vilodag

Dag 145

Vilodag

Gröna lund med mina tre barn

Det är så helt otroligt häftig att gå bakom sina barn, se dem ta sina egna steg, ta in världen på sitt alldeles egna sätt. Det är ofattbart att de vuxit i min mage. Jag har känt deras första rörelser, såg den förstföddes galna piruetter i v 12 och kände hans konstanta hickande som han hade under de sista tre månaderna. Mellanbarnet var lugnt, han ville till och med sova under det massiva stresspåslaget förlossningen varjjjj... ops, somnade. Jag har i alla fall helt fantastiska barn och jag älskar dem väldigt mycket! ...och där somnade jag igen, sittandes. Vaknar av att jag håller på att ramla ut sängen.                                                                                                                                                                                                          

22 dagar kvar - simning o löpning

 

Dag 144

Pass 1: 50 min simning

Pass 2: 60 min löpning

Helt vindstilla när jag kom ner imorse, desto mer stormigt inuti huvet. Har jättesvårt att hitta riktning på det som inte är det här träningsprojektet. Jag har svårt att sortera vad det är jag känner från mina försvar och jag gör mig själv omedveten om sånt som gör mig illa. Vilket alldeles tydligt är en försvarsmekanism så att jag ska klara ta stryk. Är bara lite trött på det. Jag vill kunna säga när det gör ont, fatta när andra gör mig illa och inte bara förstå varför de gör så. Det är jag bättre på. Det här fattar man väl ingenting av, ganska osorterat inne i mig med. Andningen och det evinnerliga räknandet till 80 längder får mig i schack hur som helst.

En kompis berättade härom dagen om en simtränare som ställde till det för sin simmare för att hen skulle vara beredd på vad som helst. Det kunde vara allt från att behöva fixa sin egen hemresa efter tävling, till att tränaren "råkade" trampa på simmaren simglasögon så att de inte höll tätt. Under en stor tävling senare läckte glasögonen på riktigt in vatten, men då var simmaren van att hantera en sån situation så hen simmade vidare och vann dessutom! Som tränare till mig själv är jag bäst på ett hitta hur jag gör dåligt, och jag får obehagskänslor om jag ser mig själv ha skrivit "det här gör jag bra". Jag slår också på mig själv för att jag gör så, och jag slåss mot olika sidor i mig som pressar mig på olika sätt. En sida som jag alltid tänkt är bara negativ, det är den del av mig som inte ger mig själv de bästa förutsättningarna. Ett exempel är att jag har imspray till mina simglasögon, men jag har bara använt den en gång. Glasögonen blir helt immiga efter 20 längder. Jag har övertalat mig själv att det är bra om jag lär mig simma med immiga glas, men då har jag tänkt att så säger jag till mig själv för att jag är lat. Men grejen är ju att jag nu vet att efter 20 längder är de immiga, efter 45 nånting börjar det släppa och sen kan jag se genom dem igen, och jag har övat mig att orientera var jag är och att jag håller riktning fastän jag knappt sett nåt. Jag får inte panik av det. Det är ju bra ju! Tänker att beteendet är en rest från min norrlandsbarndom långt från affärer där man glatt fick ta det som fanns när man skulle göra nåt. Ibland var grejerna för stora, ibland för små. Ville man göra nåt så gjorde man ändå. Är min egen tough love-tränare liksom. Heja mig! (försöker tappert peppa mig på olika sätt, behöver det)

Är fortfarande orolig över vaderna, de känns så där som innan de krampade när jag springer. Utan mycket eftertanke fick jag för mig att jag inte skulle springa med mina kompressionsstrumpor ikväll, utan med korta. Vill prova och se om jag kan härda vaderna mer om jag är utan. Det skulle också underlätta under loppet om jag inte kör med kompressionsstrumporna då jag tycker att vänsterfoten, där jag har min en gång brutna tå, domnar mer med dem under cyklingen än när jag kör utan. Och de kan vara knepiga att ta på vid växlingen. Herregud!, jag funderar på riktigt och på allvar vilka strumpor som är bäst att ha under ett lopp och provar ut det medan jag tränar!!

Här nedanför leker jag i alla fall i ringar precis som jag gjorde som liten, roligt! Ett bra avslut på denna dag och kväll!

23 dagar kvar - cykling

Dag 143

60 min cykling

Kom iväg på kvällen. Kroppen känner av att jag också gått fyra dagar på ridskola. Utsidan höfterna, insidan låren, magen, och vaderna tror jag. Hoppas jag. Hela baksidan vaderna på båda benen hade det rätt tufft igår kväll när jag sprang. Lite liknande feeling som på womens health marathon i våras då jag de krampade. Det gick inte så långt nu, men de var kraftigt ansträngda. Om det är pga av extra belastning för att jag ridit är det ingen fara. Annars känns det inte så kul. Kanske att jag inte har uthålligheten som krävs i de musklerna... Då kommer löpmomentet att gå åt fanders. 

Jag har kommit till något slags vägskäl i alla tankar som irrar runt medan jag gör mina pass. Börjar känslomässigt vara mer i ilska än sorg. Det är jag glad för. Ilska har mer kraft och utåtriktning, och jag kommer behöva den energin. Kanske är det för att loppet närmar sig. Eller också är det för att jag börjar närma mig något som bränns inuti. Jag är bra på att undvika det som bränns, sånt som kan göra ont. Samtidigt som jag är bra på att driva mig själv att ta itu med saker som gör ont, för att jag vill må så bra jag kan. Jag är inte snabb, men jag har en stark vilja. Det jag drog på längst innan jag började bearbetade det var hur jag blev behandlad psykiskt av min farbror. Jag undvek det genom att inte ge det några ord över huvudtaget. Då kunde det kännas som att det inte hade hänt. Men det hände, och jag tog stryk av det. Jättemycket stryk. Vad jag gråtit över men inte ännu rest mig ur är dagarna efter mammas död. Samtalen över min och min brors huvuden. Fokus var på min bror. Vem som skulle få ta hand om honom. Min upplevelse var att ingen valde mig. Min farbror ville ha med sig min bror, men inte oss båda, så samtalen kretsade kring honom. Ironiskt nog blev det ändå jag som i slutänden följde med. De dagarna och nätterna när jag inte visste var jag skulle ta vägen, när jag kände och förstod att jag inte var ett självklart val för någon i min släkt, hur har det format mig? Att inte vara ett självklart val är ett hellhole, det klarar man bäst om man undviker, inte låter sig beröras. Då gör det ingenting om man inte är älskad. Det går bra tills det bränns, då brinner man upp och måste lära sig resa sig ändå. Fan! Hade jag varit en av de vuxna hade jag tagit hand om mig, omedelbart!! Jag hade hållit mig natt efter natt efter natt tills jag kände mig lugn och trygg igen. Jag hade älskat mig, de dagarna behövde jag det mest av allt. Så mycket att jag trettio år senare har svårt att se klart, att jag fortfarande kan ha en sån längtan efter att få vara hållen. Att kunna vila.

24 dagar kvar - simning o löpning

Dag 142

Pass 1: 50 min simning, 2000 m

Pass 2: 120 min löpning, 17 km

Dagen började jättebra. För första gången kändes simningen okej redan i början, och jag kände det som att nu, nu har jag kommit igenom till andra sidan. Nu kommer det bara kännas kul att göra.

Jag var på återbesök till hälsocentralen och fick mina provresultat från hälsoundersökningen. Förutom erytrocyterna som jag springer sönder är alla värden bra. SÅ glad för det, och lika tacksam!

Ridlektion under eftermiddagen, galet ont i sittbenen kände jag när jag satte mig i sadeln igen. Försöker lära mig hur jag ska prata med hästen så att vi förstår varandra. Just nu är det mer som att hon fattar vad som ska göras och gör det, och så får jag hänga med...

Har laddat hela dagen för att jag vetat att det är ett långpass som skulle springas på kvällen. Hade en massa att göra hemma, sortera, slänga och flytta om. När jag till slut insåg att jag måste iväg om jag ska bli klar innan det är mörkt så fastnade jag i en tankegång som inte var bra. Sen hade jag en skenande ridskolehäst i huvudet som jag behövde försöka tygla i mer än en timme. En tjurig, envis självhatande best som ville övertyga resten av mig om nödslakt. Fick det att lugna ner sig till slut. Nu är jag helt slut. Inte lika hoppfull som imorse, men jag höll korta tyglar och lyckades ta kommandot och tog mig igenom. Heja mig.

25 dagar kvar - cykling

Fin morgon

Dag 141

90 min cykling

Naprapatbesök

Trodde jag skulle vara helt mör i benen efter gårdagskvällens löpning, men kände mig ovanligt fräsch. Det gick inte så fort, men stadigt. Fick en ny sensation i benen när jag fick mjölksyra i dem. I vanliga fall brukar den liksom "rinna undan", vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Men nu kändes det som om benen expanderade, blev större och rymligare, när mjölksyran släppte. En mer energigivande känsla. 

Kl.11 hade jag naprapattid för att kolla upp låsningen mellan vänstra skulderbladet och ryggraden. Hon masserade och satte lite nålar, sen grejade hon med vänster sätesmuskel som bråkar när jag springer längre och vänster vad som jag har lite trubbel med. Utsidan höger skulderblad fick också känna av lite, men helhetskänslan är enorm tacksamhet att kroppen känns så pigg och rörlig som den ändå är. Ska dit igen dagen innan jag åker till Kalmar och göra en koll. Känns bra.

Går på ridskola den här veckan, mån-tor. Det är så roligt! Otroligt häftigt att försöka hitta hur man kommunicerar med en häst. 

Hade en för stark reaktion på en händelse mellan två av mina barn idag, jag höjde rösten alldeles för mycket, blev arg. Bad om ursäkt sen, det var så dumt. Det är en viss typ av situationer som jag kan ha svårt att hantera. När någon får en, som jag upplever det, orättvis anklagelse, till exempel om man råkat göra något mot någon annan/eller inte alls men anklagas att ha gjort det, och med vilja. Illvilja med andra ord. När det blir såna situationer är det som att hela mitt rättvisepatos går igång på alla cylindrar och jag vill försvara den som blir anklagad. Jag kunde inte försvara mig mot min farbror då han anklagade mig för det ena med det andra. Jag kom aldrig undan med nåt, och mina intentioner sågs oftast vara elaka och onda. De var aldrig det. Jag var oerhört medveten om att jag inte hade en självklar plats i min nya familj. Att jag skulle kunna bli utkastad om jag inte gjorde rätt. Jag var ett fosterbarn, helt beroende av mina fosterföräldrars goda vilja. Det var en ny stad, jag kände ingen annan, hade ingenstans att ta vägen. Jag försökte smälta in på alla sätt jag kunde, försökte läsa av hur man skulle bete sig. Men det fungerade inte så. Jag var ett fosterbarn på nåder. Hur försvarar man sig då? Nu kan jag i alla falla försöka jobba med att förlåta mig själv för att jag reagerar för starkt i situationer som påminner. Men det är jävligt att det kan fortsätta drabba, och de jag älskar mest.

26 dagar kvar - simning o löpning

Det är ett litet spöke där i vattnet som tittar in i kameran...

Dag 140

Pass 1: 50 min simning

Pass 2: 60 min löpning

Tröskeln för att ta mig ut och simma blir allt lägre, det känns bra. Dividerar endel med mig själv de 20 första längderna, sen är det som att jag bara gillar läget och simmar på, tänker inte så mycket. När jag simmat hälften blir jag lite glad, och vid 55 längder börjar jag vara riktigt positiv, "nu är det snart bara 20 längder kvar, det är ju ingenting". Skulle gärna vilja förlänga känslan av optimism ända till början av passet. Få bort känslan av att jag inte vet om jag kommer klara det jag har framför mig.

Jag och Jenny åkte till Träningsverket och mötte upp Eva, sen sprang vi tillsammans och avslutade med ett kvällsdopp i Evas pool. Kroppen känns starkare än jag tror att den är. Flåset hyfsat bra också. Har mest problem med min inställning till mig själv och vad jag tror att jag klarar av och inte, även om det också blivit fundamentalt mycket bättre jämfört med i vintras. Jag känner mer att jag orkar nu än vad jag upplevde då. Jag fick den fina stenen på bilden av Eva. Den träffar rätt precis där skon klämmer, blev jätteglad och rörd. Jag lever ett gott liv, igen och alltid så tacksam att jag har så fina vänner.

Andra dagen med huvudvärk. Har också känt av lite yrsel och illamående. Det sista framför allt nu ikväll efter sista passet. Vet inte om jag lyckats dricka tillräckligt mycket vätska, och mina mattider har varit lite upp och ner. Äter dock meste hela tiden tycker jag. Hungrig jämt! Det kommer och går att jag har ont i mellangärdet. Känner igen det från min tonår. Då satt ångestkänslorna mest där. Samtidigt som jag också nu på sistone börjar få mer kontakt med ilska när jag tränar, som ger mig mer kraft än när jag springer omkring med tårarna i halsen hela tiden, och jag börjar hitta mer och mer till att kunna känna lycka och glädje ända inifrån. 

27 dagar kvar - cykling med övergång till löpning

Dag 140

90 min cykling med övergång till 10 min löpning

Klarade inte ens av tanken på att cykla när det vara som varmast så jag väntade till 18.30isch. Värmen slår ut mig. Känns som jag sväller upp och att det blir ett tryck inuti. Nu har det blivit till huvudvärk. Är gnällig helt enkelt. Känner av att jag ramlade igår och ännu mer att jag vrickade till foten. Allt är helt så jag har ingenting att klaga på. Blir sur på det också, att jag klagar utan anledning.

Cyklingen gick över förväntan. Med tanke på min inställning innan trodde jag att det skulle vara hur tungt som helst, men när jag väl kom ut kom kroppen igång helt okej. Övergången till löpningen kändes bisarr dock. Det var som om kroppen tryckt ihop till 1.50, samma massa, samma skal, men intryckt på 150 cm istället för 167. Kompakt packad. Efter ett tag kändes det som om kroppen sträckte ut sig och blev min vanliga längd. Lite Alice i Underlandet över alltihop.

Jag har klarat ännu en träningsvecka.